GGF genom tiderna – Herrarna och pojkarna

Historik del 6: Herrarna och pojkarna i aktion, ledarna minns

Foto: Eva-Lotta Backman

Herrarna har varit aktiva i föreningen, i talkoarbeten och t.o.m. styrelseuppdrag, men det har varit svårt att locka med dem i gymnastiken och att hitta lämpliga ledare för grupperna. Föreningens satsning på herrar väckte dock tidigt intresse också utanför Grankulla. I årsberättelsen för 1967 konstateras att motionsgymnastiken för herrar ”emotsågs med förväntan av andra kvinnliga gymnastikföreningar. Ingenting avskräckte emellertid de 20 herrar som mötte upp på den första lektionen. Till saken hör naturligtvis att föreningen lyckats få en gymnastiklärare av mankön, nämligen Heikki Hedman, lärare i Grankulla Samskola.”  År 1974 rapporterades att de tolv herrarna ”ledde sig mer eller mindre själva eftersom det inte kunde ordnas någon ledare.”

Nu då föreningen firar sitt 100-årsjubileum, har herrarna sin givna plats inom GGF. Utöver herrarnas motionsgrupp finns det bl.a. familjegymnastik, jumpaskola och freegym som passar alla, oberoende av kön.  Av föreningens totalt 475 deltagare är ca 100 manliga, dvs mer än en femtedel. Av dessa är 28 herrar och 73 pojkar.

Vi har bett tre tidigare ledare att berätta om sina minnen av grupper för pojkar och män.

Ulf Johansson: Herrjumppan i Grani

Hur det kom sig minns jag inte, men åren 1968-70 ledde jag föreningens motionsgymnastik för herrar i den då nya finska skolan. Före det hade jag lett motionsgymnastik i Smedsby och för Esbo Arbis i Mattliden. Någon utbildning för detta hade jag inte, men som då aktiv idrottare hade jag flera år jumppat inomhus under vintrarna och då lärt mig en hel del.

På den tiden var inomhusträningen inte lika specialiserad som nu. Det var mer eller mindre rena motionsträningen som gällde alla idrottsformer. Jag studerade då vid Soc och Kom och behövde själv motion.

Att leda, och lite pina, Graniherrarna hör till det roligaste jag varit med om. Så deltog också glada fyrar som Tor, Toje, Brandt, Birger Hedberg med flera andra som jag tyvärr glömt namnen på. Toje hade lockat med sin kompis, den för sin frispråkighet berömda doktor Fagerström från Sockenbacka. Minsann blev historierna talrika och skratten högljudda i omklädningsrummet.

I salen tog jag nog ljudet bort av dem.

Fagerström levde upp till sitt rykte som den frispråkiga läkaren. Många av hans historier lever kvar ännu långt efter hans bortgång. En del berättelser är sannolikt påhittade av andra. Själv minns jag hur han botade en dam med hicka. Han bad henne ta av sig alla kläder varefter han öppnade dörren till det fullsatta väntrummet på vid gavel. Hickan försvann genast. Till en dam med viktproblem skrev han i receptet att hon skulle skaffa sig en älskare i Norra Esbo och gå runt Bodom träsk tre gånger i veckan. Det skulle garanterat avhjälpa viktproblemet.

Vi började motionen med att springa runt salen ett antal varv, varefter vi gjorde tänjningar och styrkerörelser i olika former. Slutligen spelades korgboll, som ibland blev nog så allvarligt.

Antagligen fick jag ett arvode för mitt jobb, det har jag glömt. Men aldrig glömmer jag, då en fattig student, cognacen herrarna kom med till julen.

Efter avslutade studier hoppade jag av herrjumppan men den fortsatte flera år efteråt med Toje som ledare och i min inkörda stil.

Ulf Johansson

Kitty Seppälä minns herrarna i Kullagren

Kullagren blev ju namnet för att nån av deltagarna sade att vi har ju sådana här små kulor till magar, så vi rullar fram här… Det var en härlig grupp, dom pratade under rörelserna mycket mer än vad kvinnor brukar göra, kommenterade med humor t.ex. ”vem har hittat på den här förskräckliga rörelsen”, ” ska man kunna sådant här också”. De var mycket ivriga att veta vad rörelserna var bra för, var de skulle kännas. Musiken var viktig och det tyckte jag ju också, viktigt att hålla takten och att musiken passade rörelsen, det var fint tycker jag. Dom kommenterade friskt musiken också, mycket uppbyggande för en ledare. På den tiden måste vi ledare ju själva banda in musik på bandspelare från skivor, det var mycket arbetsamt, men värt det när man fick beröm för helheten.  

Så hände det sig att just före julen utkom ett populärklassiskt musikpotpurri, där en del var can-can musik och det blev vårt traditionella avslutningsprogram till varje jul, då ställde vi upp oss på rad i armkrok med tomtemössor på och dansade can-can! Skrattet ekade och endel kände sig kanske förlägna, men alla deltog för tomtedansen fortsatte sen med letkajenkka och dylikt. Det bandet har jag faktiskt kvar, och en liten bandspelare har jag sparat.

Såna minnen från 1990-talet

Kitty

Herrmotion 2019 Foto: Kati Yläjärvi

Eva-Lotta om pojkgymnastiken

Gymnastik för barn under skolåldern skall i första hand vara roligt. Det är ofta här grunden för motoriken utvecklas och barnen blir snabbt skickliga på många olika utföranden. Barnen skall få prova på allt för att sedan kunna hitta sig själv och den idrottsgren de gillar mest. Med tjugoårs erfarenhet av barngymnastik, kan jag säga att veckans pojkgymnastik ofta varit veckans höjdpunkt. Utmanande, krävande men roligt och resultaten syns genast.

När gymnastiksalsdörren öppnas och in springer en skock vilda pojkar på 5-6 år, är det fart på från första stund tills timmen är slut. Benen är snabba och stegen många, det gäller att inte sitta stilla, köa eller vänta, utan få utlopp för all härlig energi.

Den entusiasm och de tindrande ögon man kan se när de små pojkarna får lyckas i sina utföranden i gymnastiksalen är svår att beskriva. Det handlade om kullerbyttor, hänga i rep, stå på händer, hoppa på trampolin och alla möjliga motoriska färdigheter. Det handlar om ett organiserat kaos. Många är de mjölktänder jag under åren plockat upp från golvet, när tänderna i bara farten plötsligt fallit ur munnen.  På en kort tid utvecklas pojkarna motoriskt snabbt och vårfesterna är alltid höjdpunkten. Många är hejaropen på vårfesten när de små pojkarna tågar in för att uppträda. Orädda självsäkra sjörövare med svärd av ihoprullade tidningspapper har intagit scenen för några minuter. För pojkarna är det också viktigt med kamrater

Kreativitet har jag inte brist på och redskap finns i förråden, men det är något speciellt med pojkgymnastik. Även om jag i princip tror på jämlikhet och likabehandling, blir mina timmar aldrig som jag planerat. En orsak är nog att jag anpassar programmet långt efter vad de just då mest är intresserade av utan att stå och köa, och samtidigt få ut så mycket energi som möjligt på en kort tid. Att vara motoriskt skicklig ger en bra grund för alla fortsatta aktiviteter och gymnastik är en av de bästa former.

Eva-Lotta Backman

Barnledare i GGF sedan slutet av 90-talet

Foto: Eva-Lotta Backman
Bild från föreningens 90-års jubileumsfest. Foto: Jarno Rinta-Valkama

Texten är ihopsatt av:

Marianne Woivalin och Marie-Louise Paqvalén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *